Hon skulle ringa till mormor, sa hon till sin mamma, barnbarnet. Hon skulle prata med mormor, morfars, Lille M och Bodda. Allt detta medan hon satt i gungan ute på gården. Avståndet känns ibland geografiskt långt men ett sådant samtal som detta kortar det betydligt. Att beskriva den glädje vi känner när hon kvittrande ska tala med oss alla där i gungan är svårt att uttrycka med ord. Jag kallar det för »mormorspärlor«.

fullsizeoutput_1185

Och vem är det då Bodda undrar kanske någon nu.
Det är en kompis hon har här hemma hos mormor och morfars.

Hon sitter vid sitt skrivbord med en av spenatblad otäckt grönfärgad smoothie bredvid sig. Smuttar på den mellan tangentslagen. Den är faktiskt godare än vad den ser ut att vara. Snart ska hon ge sig iväg till en sammankomst. Ett möte hon egentligen skulle vilja avvara men känner att det står emot hennes principer att låta de som tror sig kunna göra som de vill få styra och ställa som de behagar. Denna gång har hon föresatt sig att verkligen försöka att lyssna och helst vara tyst. Vi får väl se hur det går med det.

Tack och lov för fredag och snart ledig helg. Här ska laddas energi. Det har gått två veckor sedan jag blev sjuk och fortfarande gör det riktigt ont i halsen när jag sväljer. Snuvan är kvar och så också tempen som pendlar mellan 37º och 38º. I natt har det heller inte blivit mycket sömn och klockan halvfem kände jag att det fick räcka med att ligga och vända och vrida mig. Nu sitter jag här framför datorn och smuttar på honungsvatten som förhoppningsvis ska ge lite lindring till en öm hals. Migränanfallet från i natt har klingat av men tröttheten börjar smyga sig på och skulle jag lägga mig nu skulle jag antagligen somna direkt vilket inte skulle bli så bra. Dags för frukost och sedan morgonpromenad med Lille M innan arbetsdagen tar sin början. Sova får jag göra sedan. Och det var egentligen inte alls meningen att jag skulle beklaga mig över mitt hälsotillstånd i detta inlägg. Det har jag gjort förut så det räcker. Jag hade tänkt mig lite bokbloggande – en bok har avslutats och en ny har påbörjats – men knoppen, kroppen och jag behöver verkligen kaffe nu.

Note-to-self:
Kortkommando för gradertecken på en Mac = Shift+Alt+K. Ska det vara så svårt att komma ihåg från gång till annan?!

fullsizeoutput_1209

Vi har varit sjuka, både barnbarnet och jag. Igår fick hon äntligen till sin stora lycka gå till Förskolan igen och idag ska jag ta mig till jobbet om än med kanske en inte riktigt så stor lyckokänsla. Frisk vill jag inte direkt kalla mig men jag jobbar på det. Främst för att få träffa henne igen, se de de där glittrande ögonen med buset i blick.

Förkylningen är kvar och så också febern. Jag tog därför i morse beslutet att ringa till 1177 för att rådfråga dem om jag skulle avvakta ett tag till eller försöka att få till ett besök på Vårdcentralen. De tyckte absolut att jag skulle ringa Vårdcentralen och be om en läkarkontakt. Jag gjorde så och fick tala med Häxan Surtant som inledde vårt samtal med att informera mig om att det var sååå typiskt 1177 att dyvla på dem patienter och sedan tyckte hon minsann inte att jag lät speciellt förkyld. Där och då ilsknade jag till. Jag sa med lugn och myndig stämma att nu tror jag att vi tar det här igen och från början. Jag nämnde återigen mina besvär och frågade henne om hon trots dem tänkte neka mig en tid hos läkare. Jag hade tänkt att säga något om hennes dåliga bemötande också, om att det faktiskt inte är min sak vad hon anser om personal på 1177, men jag höll tyst om det. Jag fick en tid och nu har jag varit hos Vårdcentralen. Det kändes som om sköterska och läkare pratat ihop sig. Den kvinnliga läkarens bemötande var det dock inget fel på. Jag menar; hon log i alla fall när hon sa ”Hej”. Hon tittade mig i halsen och kunde konstatera att det var rejält svullet och att det fanns vita fläckar där. Hon tittade mig i öronen och kunde konstatera ”att de såg ut att vara drabbade av förkylning” (läkarens eget uttryck). Att det ömmade i mina armhålor (lymfan) ryckte hon bara på axlarna åt och några eventuella prover tyckte hon var onödigt att ta. Det kanske skulle visa på halsfluss medgav hon men jag vill väl inte äta antibiotika i onödan, eller … Alvedon för febern kunde hon dock skriva ut. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Hade jag inte mått så dåligt kunde jag väl ha hasplat ur mig en protest om att det är minst tio år sedan jag fått utskrivet antibiotika, om inte mer, men jag blev bara trött och ville ta mig hem till min säng så fort som möjligt igen. Nu har jag vilat en stund och i mitt huvud snurrar tankarna. Då jag själv arbetar inom den offentliga sektorn vet jag hur viktigt det är med ett gott bemötande och detta var då sannerligen inte ett sådant. Känslan just nu är att jag borde ha sagt ifrån och hävdat min rätt. Det är dock inte lätt när en är sjuk. Jag behöver bli frisk först.

iNgzhn8TSUK6JIIWEQ9qLA

Men denna syn mötte mig fint på trappen när jag kom hem, trots flera minusgrader.
Vi kämpar väl på ett tag till du och jag, krokusen.

Varning! Detta inlägg kan innehålla inslag av gnäll.

Jag är innerligt trött på att vara förkyld. Jag känner mig riktigt hängig. (Tänk den ynklige mannen från Tv-reklamen, han som jämför sin förkylning med kvinnor som föder barn.) Halsen är obarmhärtigt ond med en irriterande och påfrestande hosta. (Knip, kvinna, knip.) Näsan är igentäppt. Det kan ibland kännas av en liten lättnad i en av näsborrarna men då tippar det över och täpper till desto mer i den andra istället. Och som om det inte räckte med det så värker det också i huvud och nacke och då vill naturligtvis migränen pocka på att få sin uppmärksamhet. Nej, det här är inte kul, och ja, jag tycker lite synd om mig själv.

Så, nu har jag gnällt. Nu slutar jag med det.