En stor bukett med tulpaner i toner från ljusaste rosa till kärlekens röda färg stod i en vid vas på köksbordet när hon kom hem, tillräckligt stor att kräva sin uppmärksamhet. Hon visste varför den stod där och just därför var hennes första instinkt att låta blicken sväva över den, inte se den alls. Som om den skulle kunna ställa allt till rätta, tänkte hon, och ställde sig en stund för att betrakta buketten. Såg honom sedan i ögonen och sa »tack« och gick därefter för att tvätta sig om händerna innan hon satte sig till bords för att äta middagen han lagat till henne. Måltiden intogs under tystnad.

På morgonen när hon kom ner i köket var vasen borta. Den stod tom på köksbänken och i soppåsen låg tulpanerna slängda. Hon tog upp och försökte rädda de av dem som inte hanterats allt för hårt, klippte ner dem och satte dem i en mindre vas. Buketten ställde hon sedan tillbaka på köksbordet.

6 reaktioner till “”

    1. Det går inte alls. Men det är ok. ☺️ Jag håller på med ett annat projekt som jag först vill avsluta och därefter tänker jag mig koppla på morgonsideskrivandet igen. Skriver du?

      Gilla

*

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s