Jag undrar när den ska komma, den där julstressen jag för det mesta brukar känna av dagarna så här innan jul. Konstigt nog känner jag mig istället underligt lugn. Jag går och donar lite här och var. Putsar lite här och lite där. Imorgon ska julmaten inhandlas och granen kläs och tomtarna ska fram. Nej, detta är jag sannerligen inte van vid men det är väl bara att tacka och ta emot och hoppas på att känslan håller i sig ända fram till jul.

Hon har tänkt sig en kort frisyr. Ja, den här gången har hon verkligen stålsatt sig och tänkt be frisörskan att klippa av hennes hår i en läckert kort och tuff frisyr. Hon har till och med tagit en skärmdump på en bild av en snygg frisyrmodell. Men så på kvällen innan dagen för klipptid testar hon att sätta upp håret i en slarvig knut med ett litet fjärilssmycke därtill. Hon tycker själv att det blir ganska bra.

28FBFCA2-4385-4551-97C8-9929B0F1F311

När hon sitter i frisörstolen gör hon som hon brukar. Hon ber frisörskan att endast toppa håret. Hon tänker att till sommaren, då minsann, då ska hon hon klippa till med en fräck frisyr passande en kvinna 50+.

B855419F-9896-4C9A-B4C4-CF730067FBD8

Luciadagen kom och gick som nästan obemärkt förbi. Hade det inte varit för P2 med klassisk morgon hade jag nog missat den helt. Men tack vare den vackra Luciasången som spelades där dök minnen upp om tidiga morgnar, långa lucialinnen, droppande stearinljus och övande av sångstämmor. Minnen från olika skolor på flera orter. Många Luciatåg blev det och jag minns dem nästan alla. Sedan kom barnen och deras luciafirande. Det höjde luciafirandet ännu ett snäpp och det är nu femton år sedan vår dotter var stadens Lucia vilket överträffade allt luciafirande jag varit med om. Det var så vackert och känslosamt. Nuförtiden känns det som om Luciafirandet tonas ner och det tycker jag är synd för det är en fin gammal tradition.

Det knackade på dörren sent igår kväll. Lille M tyckte att det var på tok för sent och gav ifrån sig ett rejält morrande vilket han nästan aldrig gör annars. Jag gick fram till till köksfönstret och tittade ut och fick se en man stå utanför vår ytterdörr vilket Lille M också såg och då gav han ifrån sig ett rejält schäferskall. Mannen hade en jacka på sig märkt med ”Sector Alarm” (och ja, om ni på Sector Alarm läser detta så var det på tok för sent för ett hembesök) och han såg nästintill vettskrämd ut då han såg Lille M och skyndade sig att backa mot grinden vid vår ingång. Jag vinkade och låtsades se beklagande ut och nickade mot Lille M som om jag ville förmedla att det inte var någon idé med ett besök i vårt hus för den folkilskna hundens skull. Sedan gav jag Lille M en godis och berömde honom riktigt mycket. Säljaren kunde ju inte veta att det i vår vaktliknande hund innerst inne döljer sig en liten hund med ett väldigt stort hjärta.

Dagen idag var en bra dag. En riktigt bra dag faktiskt. Både jobbmässigt och privat och jag känner en känsla av förnöjsamhet i kroppen. Förnöjsamhet – hmm – existerar det ordet ens? Nåväl, den frost som bäddade in naturen så vackert i morse har nu övergått i regn ikväll men det är som det är, att gnälla över väder är absolut ingen idé men visst påverkas jag av skiftningarna. Om femton dagar är det vintersolstånd och sedan vänder det och vi går mot ljusare tider. Yes!

Och om någon skulle undra så; Ja, Tant Beige har sagt upp sig. Hon vägrar vara tant och meddelar också bestämt att beige inte ens är en färg. Och med det uttalandet steg hon rakryggad ut genom bloggen och försvann.

»Nog med självömkande. Det är enbart du själv som kan åstadkomma den förändring som är nödvändig för din självkänslas skull. Du vet vad du är värd och vad du behöver ta itu med.« Hon gick på en svagt upplyst stig inne i den mörka skogen med endast hunden som sällskap och talade halvhögt till sig själv i förmanande ton. Det ljus som lyste hennes väg kom från stjärnhimlen som glittrade och glimmade magiskt ovanför henne och precis där och då kände hon den, känslan av tacksamhet, över att få vara en del av detta mäktigt stora. Hon kände hur kraften i den insikten förändrade hennes steg och hon tänkte att det var just så hon skulle agera, med fokus och med ett steg i taget skulle hon skapa sig det liv hon innerst inne visste var ämnat för henne.