Det byggs för fullt i ett affärs- och industriområde i utkanten av vår stad. Betong och cement dominerar med sina dystra gråa toner bakom en inhägnad av höga stängsel.  Där i den bleka vårsolen hittar jag dessa blommor som sticker upp bredvid asfalten och kämpar för att i någon mån kunna bidra med lite fägring och färg.

y8L3npR2SVKF8OHEWhE8IA

Sånt kan göra en glad. Sånt gör i alla fall mig glad.

Denna trötthet – när ska den gå över? Ska jag skylla på sommartid eller ett envist virus som vägrar lämna kroppen. Det är frågan det. Ute på gården leker barn, skriker högt till varandra istället för att samtala i normal samtalston. Det tror jag i alla fall att jag vet vad det beror på; alldeles för många barn redan i förskolegrupperna, och sedan också i skolan, innebär att höga ljudnivåer normaliseras. Därtill också föräldrar som inte orkar/bryr sig om att säga ifrån när det gapas och skriks ohämmat.

Ja, jag vet. Jag är gnällig. Och trött.

fullsizeoutput_1259

Det är något visst med ljuset i april och speciellt när solen försöker att tränga igenom de lätta molnslöjor som ibland dyker upp framåt kvällningen just då.  Skuggformationerna av de ännu nakna trädens grenar bildar därtill ett vackert mönster. Luften känns fri att andas in.

Nordanvinden viner kring husknuten och solen håller sig gömd ovan molnen. Jag har alls ingen lust att gå ut i detta blåsväder, men ut ska jag. Som morot sätter jag pluggar i öronen och lyssnar färdigt på Mattias Edvardssons bok ”En helt vanlig familj”. Ruggigt bra bok, förresten. Har ni läst den?

Någon lade ut bilder på något som någon hade tillverkat själv, och som någon kände genuin glädje över att ha skapat. Några blev väl antagligen avundsjuka och tyckte att personen hade bekräftelsebehov och gjorde narr av det genom att skicka bilder till varandra om liknande ting fast i förlöjligande syfte. Vuxna människor dessutom. Sådant där kan jag verkligen gå igång på, och jag är riktigt besviken på mig själv över att jag inte sa ifrån direkt när det berättades om det för mig, om vad jag tycker om slikt beteende. Jag tänker på den här bloggen och tänker på att det antagligen skulle bli ett himla babbel om den kom till kännedom, och säkert då också bakom min rygg. Kanske är det redan så. Men än sen då, tänker jag. Förr brydde jag mig inte om sånt skitsnack men på något vis med åren har det smugit in en osäkerhet och tankar om vad folk ska tycka och tänka. Det ska bort – nu.

Hon skulle ringa till mormor, sa hon till sin mamma, barnbarnet. Hon skulle prata med mormor och sedan också med morfars, Lille M och Bodda. Allt detta medan hon satt i gungan ute på gården. Avståndet känns ibland geografiskt långt men ett sådant samtal som detta kortar det betydligt. Att beskriva den glädje vi känner när hon kvittrande ska tala med oss alla där i gungan är svårt att uttrycka med ord. Jag kallar det för »mormorspärlor«.

fullsizeoutput_1185

Och vem är då Bodda undrar kanske någon nu.
Det är en kompis hon har här hemma hos mormor och morfars.

Hon sitter vid sitt skrivbord med en av spenatblad otäckt grönfärgad smoothie bredvid sig. Smuttar på den mellan tangentslagen. Den är faktiskt godare än vad den ser ut att vara. Snart ska hon ge sig iväg till en sammankomst. Ett möte hon egentligen skulle vilja avvara men känner att det står emot hennes principer att låta de som tror sig kunna göra som de vill få styra och ställa som de behagar. Denna gång har hon föresatt sig att verkligen försöka att lyssna och helst vara tyst. Vi får väl se hur det går med det.