Jag har nu läst ut Mikael Niemis bok Fallvatten vilken jag varvade läsandet av med ljudbok för att lyssna på författarens trygga sjungande norrlandsdialekt. Detta hjälpte dock föga vid de stycken i boken där han skildrar hur han tänker sig att människor som befinner sig i nöd skulle kunna agera. Så fruktansvärd att läsa emellanåt och ändå läste jag vidare. Jag närde ett visst hopp om att det skulle gå bra vilket det naturligtvis inte alltid gjorde. Sådant är ju inte livet. Och språket han bjuder på, det trollbinder. Det här var en bok som verkligen skakade om mig men nu har jag läst den och nu ska jag släppa den. Låta fallvattnet rinna av mig.

Jag har precis avslutat boken ”Stolthet och fördom” och som pricken över I:et såg jag samma dag klart filmen. Boken har funnits i min ägo och samlat damm i bokhyllan ända sedan 2012. Sju år senare känner jag ett styng av sorgsenhet över att ha läst färdigt den. Jag hade sådana förväntningar om den vilket med råge motsvarade dessa. Nu blir det till att läsa en svensk författares bok; Mikael Niemis ”Fallvatten”. Tänker att det passar bra nu när ”Mats” härjar som värst däruppe i norr.

Häromdagen fick min mamma fram morfars gamla fotoalbum när vi satt och pratade minnen från förr och då hittade  vi bland annat den här bilden. Den är tagen i Hudiksvall från tiden då vi bodde i Näsviken. Mormor och morfar hade kommit långväga ifrån för att stanna hos oss i några dagar. Jag ser på bilden och minns just det här tillfället. Morfar som fotograferade och mamma som höll mig i ett bestämt grepp för att jag inte skulle trampa i något olämpligt som gässen lämnat efter sig. Ett barfotabarn, det var jag det, skor var obekväma och mest i vägen när det skulle hjulas eller stå på händer.

fullsizeoutput_11d0

Jag minns också alla de sommardagar jag något år senare tillbringade på Hantverkaregatan med utelek hemma hos mormor och morfar. Då mormor mötte mig på tröskeln med varmvåt trasa att mjukt torka mina fötter rena med innan jag släpptes in. Fina minnen trots allt det kaos som just då rådde kring vår splittrade familj.

Hon sitter och funderar på vad hon vill med denna blogg. Hon tror att hon har kommit på dess syfte nämligen. Hon tänker att det kan vara så att det för henne är ett sätt att bevisa för sig själv att hon vågar visa för andra några utvalda delar av den hon är. Mån som hon är om sin integritet. Och lite blyg också faktiskt. Ska hon alls kunna klara att lämna ifrån sig något av det hon skrivit är detta ett steg på den vägen. Så tänker hon.

Det var ett tag sedan det skrevs något här i Skrivkammaren. Jag tänker att det är ok och att det är precis som det ska vara. Sedan några dagar tillbaka har jag återupptagit skrivandet av morgonsidor och det har gjort gott. Länge hade jag den rutinen som självklar och så föll den bara bort. Jag tänker att det också är ok. Det var så det det var, det var så det blev, och nu är nu. Låter det flummigt? Ja, antagligen. Men det är ok. Det också.

Det är idag åtta år sedan sonen flyttade hemifrån och den natten lär jag sent glömma. Men det berättar jag om en annan gång. Godnatt!

Note-to-self: Se upp! (Snön faller tung från taken.)

Jag börjar dagen med att välja ut en ny bok som jag hittar på golvet i en av klädgarderoberna. Ja, för så är det här. Det läggs böcker lite varstans då bokhyllorna inte räcker till. Denna gång föll valet på Russ Harris bok »Lyckofällan« och jag läste förord och inledning i den till min frukost. Jag tror att det är en bok i min smak och nu ska jag försöka hitta en lämplig punkt för den i Kaosutmaningen 2019 också. Nr 5 skulle passa bra då författaren bor i Australien. Visserligen är han född i England men så petigt är det väl ändå inte. Nr 5 får det bli.

fullsizeoutput_10b1

Och apropå lycka. Stjärnflockan jag köpte efter nyår står fortfarande lika stolt i den vas hon sattes i och sprider små lyckoglimtar inom mig när jag passerar förbi henne.

Idag fyller dottern trettiotre år ❤️ och jag har ringt och sjungit för henne. Jag tror kanske att barnbarnet var mest imponerad av min skönsjungande spruckna morgonröst (så har hon heller inte så mycket att jämföra med då hon bara är ett par år gammal ung). Jag funderar på vad jag själv gjorde den dagen jag fyllde trettiotre men kan inte komma på det. Däremot kommer jag väldigt väl ihåg den dagen min mamma fyllde trettiotre år. Den dagen lär jag aldrig glömma. Jag var tio år och mamma och jag klämdes in mellan två stora starka flyttkarlar i deras lastbilshytt. Sedan färdades vi i ett ingenmansland (det rådde dimma nästan hela vägen) fyrtio mil söderut. Långt bort från mina syskon och min pappa, och långt bort från mina far- och morföräldrar. Vid framkomsten firade vi mammas födelsedag med mjölk och pepparkakor i en mörk lägenhet. Vi sov sedan på de madrasser som burits in, resten av möblemanget skulle lastas av nästkommande dag. Jag flyttade iväg som ett mellanbarn och kom inte åter förrän flera år senare som ett ensambarn. Kanske var det redan där min känsla av utanförskap grundlades. Den som jag kämpar så med – och emot – emellanåt. Fast vi trivdes i Skåne, mamma och jag. Ja, det gjorde vi verkligen.

Nu har jag läst ut boken »Ett hem för själen – Ellen Keys strand«, av Ingela Bendt. Den sista meningen lyder:
”Så länkade internationalisten och hembygdsvännen Ellen Key samman Alvastrabygdens historia med hans ukrainska stäpplandskap sittande under den stjärnhimmel som tillhör alla.” När jag läste slutet kände jag som en rysning av välbehag. Det går inte att förklara hur berörd jag blev av boken. Förhoppningsvis kommer jag till sommaren besöka Ellen Keys Strand och själv få uppleva det fina jag läst om. Det är i alla fall mitt mål.