Nordanvinden viner kring husknuten och solen håller sig gömd ovan molnen. Jag har alls ingen lust att gå ut i detta blåsväder, men ut ska jag. Som morot sätter jag pluggar i öronen och lyssnar färdigt på Mattias Edvardssons bok ”En helt vanlig familj”. Ruggigt bra bok, förresten. Har ni läst den?

Idag fyller dottern trettiotre år ❤️ och jag har ringt och sjungit för henne. Jag tror kanske att barnbarnet var mest imponerad av min skönsjungande spruckna morgonröst (så har hon heller inte så mycket att jämföra med då hon bara är ett par år gammal ung). Jag funderar på vad jag själv gjorde den dagen jag fyllde trettiotre men kan inte komma på det. Däremot kommer jag väldigt väl ihåg den dagen min mamma fyllde trettiotre år. Den dagen lär jag aldrig glömma. Jag var tio år och mamma och jag klämdes in mellan två stora starka flyttkarlar i deras lastbilshytt. Sedan färdades vi i ett ingenmansland (det rådde dimma nästan hela vägen) fyrtio mil söderut. Långt bort från mina syskon och min pappa, och långt bort från mina far- och morföräldrar. Vid framkomsten firade vi mammas födelsedag med mjölk och pepparkakor i en mörk lägenhet. Vi sov sedan på de madrasser som burits in, resten av möblemanget skulle lastas av nästkommande dag. Jag flyttade iväg som ett mellanbarn och kom inte åter förrän flera år senare som ett ensambarn. Kanske var det redan där min känsla av utanförskap grundlades. Den som jag kämpar så med – och emot – emellanåt. Fast vi trivdes i Skåne, mamma och jag. Ja, det gjorde vi verkligen.

Nu har jag läst ut boken »Ett hem för själen – Ellen Keys strand«, av Ingela Bendt. Den sista meningen lyder:
”Så länkade internationalisten och hembygdsvännen Ellen Key samman Alvastrabygdens historia med hans ukrainska stäpplandskap sittande under den stjärnhimmel som tillhör alla.” När jag läste slutet kände jag som en rysning av välbehag. Det går inte att förklara hur berörd jag blev av boken. Förhoppningsvis kommer jag till sommaren besöka Ellen Keys Strand och själv få uppleva det fina jag läst om. Det är i alla fall mitt mål.

Det blev ingen resa till Örebro för min del. Det blev till att stanna hemma och kurera sig istället. Rösten är hes och och kraxig och kroppen min har tydligt uttryckt sig om att jag borde ta det lugnt. Den gör så när inte knoppen vill lyssna. Jag ligger i sängen och tröstlyssnar på när Stina Wollter läser ur sin bok ”Kring denna kropp” då det händer något i mig. Jag känner både värme och hopp trots att det hon berättar om i vissa delar bottnar i en för henne enorm sorg. Hennes ord går rakt in i själ och hjärta på mig. Jag suckar av medkänsla och av glädje och igenkännande. Min tycka-synd-om-mig-själv-känsla är som bortblåst. Återigen blir jag påmind om att det inte alltid blir som en vill men att det kan bli bra ändå. Jag hoppas att ”tjejerna” har en riktigt härlig helg och börjar i mitt huvud planera roligheter inför nästa träff.

* * *

Det har dock sina fördelar med att ha en ihållande rethosta. Ingen som snarkar vill ligga bredvid en då. Mannen har tagit sitt pick och pack och flytt till sydligare breddgrader (till soffan på nedervåningen). Fast sjutton vet om jag inte föredrar de där irriterande snarkningarna ändå.

 

Drömdagboken

Jag lånade en bok från biblioteket för någon vecka sedan och har nu läst ut den. Jag kan varmt rekommendera den även om det kanske inte är favoriten av de böcker skrivna av Agneta Sjödin som jag har läst. Den handlar om att våga drömma och om att tänka positivt. Om att tankens kraft kan göra stor skillnad. Ja, jag tror på det jag också. Och vilken bok är då favoriten kanske någon undrar nu. ”Flickan från Paradiset”. En underbar och vackert skriven bok. Den har en speciell plats i mitt bokhjärta.

Nästa bok att läsa kommer också att handla om att drömma. En bok skriven av Jamie Ford och som har den fina titeln ”Dröm en liten dröm”. Den har legat i bokhyllan och väntat på mig ett tag. Nu är tid att läsa den.