Förkylningen är kvar och så också febern. Jag tog därför i morse beslutet att ringa till 1177 för att rådfråga dem om jag skulle avvakta ett tag till eller försöka att få till ett besök på Vårdcentralen. De tyckte absolut att jag skulle ringa Vårdcentralen och be om en läkarkontakt. Jag gjorde så och fick tala med Häxan Surtant som inledde vårt samtal med att informera mig om att det var sååå typiskt 1177 att dyvla på dem patienter och sedan tyckte hon minsann inte att jag lät speciellt förkyld. Där och då ilsknade jag till. Jag sa med lugn och myndig stämma att nu tror jag att vi tar det här igen och från början. Jag nämnde återigen mina besvär och frågade henne om hon trots dem tänkte neka mig en tid hos läkare. Jag hade tänkt att säga något om hennes dåliga bemötande också, om att det faktiskt inte är min sak vad hon anser om personal på 1177, men jag höll tyst om det. Jag fick en tid och nu har jag varit hos Vårdcentralen. Det kändes som om sköterska och läkare pratat ihop sig. Den kvinnliga läkarens bemötande var det dock inget fel på. Jag menar; hon log i alla fall när hon sa ”Hej”. Hon tittade mig i halsen och kunde konstatera att det var rejält svullet och att det fanns vita fläckar där. Hon tittade mig i öronen och kunde konstatera ”att de såg ut att vara drabbade av förkylning” (läkarens eget uttryck). Att det ömmade i mina armhålor (lymfan) ryckte hon bara på axlarna åt och några eventuella prover tyckte hon var onödigt att ta. Det kanske skulle visa på halsfluss medgav hon men jag vill väl inte äta antibiotika i onödan, eller … Alvedon för febern kunde hon dock skriva ut. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Hade jag inte mått så dåligt kunde jag väl ha hasplat ur mig en protest om att det är minst tio år sedan jag fått utskrivet antibiotika, om inte mer, men jag blev bara trött och ville ta mig hem till min säng så fort som möjligt igen. Nu har jag vilat en stund och i mitt huvud snurrar tankarna. Då jag själv arbetar inom den offentliga sektorn vet jag hur viktigt det är med ett gott bemötande och detta var då sannerligen inte ett sådant. Känslan just nu är att jag borde ha sagt ifrån och hävdat min rätt. Det är dock inte lätt när en är sjuk. Jag behöver bli frisk först.

iNgzhn8TSUK6JIIWEQ9qLA

Men denna syn mötte mig fint på trappen när jag kom hem, trots flera minusgrader.
Vi kämpar väl på ett tag till du och jag, krokusen.

Häromdagen fick min mamma fram morfars gamla fotoalbum när vi satt och pratade minnen från förr och då hittade  vi bland annat den här bilden. Den är tagen i Hudiksvall från tiden då vi bodde i Näsviken. Mormor och morfar hade kommit långväga ifrån för att stanna hos oss i några dagar. Jag ser på bilden och minns just det här tillfället. Morfar som fotograferade och mamma som höll mig i ett bestämt grepp för att jag inte skulle trampa i något olämpligt som gässen lämnat efter sig. Ett barfotabarn, det var jag det, skor var obekväma och mest i vägen när det skulle hjulas eller stå på händer.

fullsizeoutput_11d0

Jag minns också alla de sommardagar jag något år senare tillbringade på Hantverkaregatan med utelek hemma hos mormor och morfar. Då mormor mötte mig på tröskeln med varmvåt trasa att mjukt torka mina fötter rena med innan jag släpptes in. Fina minnen trots allt det kaos som just då rådde kring vår splittrade familj.

Efter många om och men föll valet på detta temat. Så enkelt som möjligt vill jag att det ska det vara. Inga krusiduller här inte och ingen reklam som stör. Nu är timmen sen och jag ska snart krypa till sängs. En ny bok ligger och väntar på mig på mitt nattduksbord; »Oväntat besök«, av Åsa Hellberg. Jag läste ut »Niceville« inatt då jag omöjligt kunde få kroppen att komma till ro för att sova. Och vilken underbar bok förresten. Den kan jag verkligen rekommendera. Jag visste att dottern satt på tåget mellan Stockholm och Göteborg, och att hon skulle ta spårvagnen hem själv mitt i mörka natten,  att då försöka sova var omöjligt. Det är ok, intalar jag mig, det är sådan jag är. I morse skickade jag ett sms till henne för att förvissa mig om att hon kommit tryggt hem. Och när svaret kom att så var fallet kändes det gott i modershjärtat. Det spelar ingen roll att barnen är vuxna och nu har skapat sina egna familjer. Den där oron vill bara inte gå över. Men jag är noga med att inte visa den för dem.

fullsizeoutput_c5b

I morse när jag cyklade till jobbet mötte mig denna syn. En bångstyrig oktoberros som letat sig ut genom ett staket. Jag var bara tvungen att stanna till och fotografera den.