Förkylningen är kvar och så också febern. Jag tog därför i morse beslutet att ringa till 1177 för att rådfråga dem om jag skulle avvakta ett tag till eller försöka att få till ett besök på Vårdcentralen. De tyckte absolut att jag skulle ringa Vårdcentralen och be om en läkarkontakt. Jag gjorde så och fick tala med Häxan Surtant som inledde vårt samtal med att informera mig om att det var sååå typiskt 1177 att dyvla på dem patienter och sedan tyckte hon minsann inte att jag lät speciellt förkyld. Där och då ilsknade jag till. Jag sa med lugn och myndig stämma att nu tror jag att vi tar det här igen och från början. Jag nämnde återigen mina besvär och frågade henne om hon trots dem tänkte neka mig en tid hos läkare. Jag hade tänkt att säga något om hennes dåliga bemötande också, om att det faktiskt inte är min sak vad hon anser om personal på 1177, men jag höll tyst om det. Jag fick en tid och nu har jag varit hos Vårdcentralen. Det kändes som om sköterska och läkare pratat ihop sig. Den kvinnliga läkarens bemötande var det dock inget fel på. Jag menar; hon log i alla fall när hon sa ”Hej”. Hon tittade mig i halsen och kunde konstatera att det var rejält svullet och att det fanns vita fläckar där. Hon tittade mig i öronen och kunde konstatera ”att de såg ut att vara drabbade av förkylning” (läkarens eget uttryck). Att det ömmade i mina armhålor (lymfan) ryckte hon bara på axlarna åt och några eventuella prover tyckte hon var onödigt att ta. Det kanske skulle visa på halsfluss medgav hon men jag vill väl inte äta antibiotika i onödan, eller … Alvedon för febern kunde hon dock skriva ut. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Hade jag inte mått så dåligt kunde jag väl ha hasplat ur mig en protest om att det är minst tio år sedan jag fått utskrivet antibiotika, om inte mer, men jag blev bara trött och ville ta mig hem till min säng så fort som möjligt igen. Nu har jag vilat en stund och i mitt huvud snurrar tankarna. Då jag själv arbetar inom den offentliga sektorn vet jag hur viktigt det är med ett gott bemötande och detta var då sannerligen inte ett sådant. Känslan just nu är att jag borde ha sagt ifrån och hävdat min rätt. Det är dock inte lätt när en är sjuk. Jag behöver bli frisk först.

iNgzhn8TSUK6JIIWEQ9qLA

Men denna syn mötte mig fint på trappen när jag kom hem, trots flera minusgrader.
Vi kämpar väl på ett tag till du och jag, krokusen.

Varning! Detta inlägg kan innehålla inslag av gnäll.

Jag är innerligt trött på att vara förkyld. Jag känner mig riktigt hängig. (Tänk den ynklige mannen från Tv-reklamen, han som jämför sin förkylning med kvinnor som föder barn.) Halsen är obarmhärtigt ond med en irriterande och påfrestande hosta. (Knip, kvinna, knip.) Näsan är igentäppt. Det kan ibland kännas av en liten lättnad i en av näsborrarna men då tippar det över och täpper till desto mer i den andra istället. Och som om det inte räckte med det så värker det också i huvud och nacke och då vill naturligtvis migränen pocka på att få sin uppmärksamhet. Nej, det här är inte kul, och ja, jag tycker lite synd om mig själv.

Så, nu har jag gnällt. Nu slutar jag med det.

Jag är sur idag. En riktig surtant, faktiskt, och det trots det faktum att jag egentligen inte ens betraktar mig som någon tant. Men hellre surtant än den ”surkärring” som ställde sig utanför grinden igår och svamlade en hel massa dumheter. Nu har jag låtit det där svamlet sjunka in och verkligen tänkt igenom och över samtalet. Slutsatsen blev att nu får det faktiskt vara nog med att lyssna på sådant kvalificerat skitsnack. Den mannen och hans anhängare tänker jag behandla som luft hädanefter.

Och nu; Sudda sudda sudda sudda bort min sura min …