Dagen idag var en bra dag. En riktigt bra dag faktiskt. Både jobbmässigt och privat och jag känner en känsla av förnöjsamhet i kroppen. Förnöjsamhet – hmm – existerar det ordet ens? Nåväl, den frost som bäddade in naturen så vackert i morse har nu övergått i regn ikväll men det är som det är, att gnälla över väder är absolut ingen idé men visst påverkas jag av skiftningarna. Om femton dagar är det vintersolstånd och sedan vänder det och vi går mot ljusare tider. Yes!

Och om någon skulle undra så; Ja, Tant Beige har sagt upp sig. Hon vägrar vara tant och meddelar också bestämt att beige inte ens är en färg. Och med det uttalandet steg hon rakryggad ut genom bloggen och försvann.

Satte mig ner för att skriva en stund nu på morgonen. Kaffebryggaren är laddad och startar igång 7:00 och eftersom jag ännu inte är riktigt kurant för att praktisera någon yoga på morgonen så har jag en stund över. Händerna vilar på tangenterna och jag ska precis till att börja skriva då det dyker upp ett meddelande på min skärm. Kanske vilade de där lite väl länge, inte vet jag, men tydligen ansåg WP det för meddelandet löd:
»Du har inte skrivit något än!«
Nej, men tack för den upplysningen då. Jag är faktiskt väl medveten om det men nu kom skrivandet liksom av sig helt. Ska jag vara ärlig kanske jag inte ens har så mycket att skriva om på morgonkvisten. Men jag kan skriva om att besöksstatistiken har ökat markant de sista dagarna och att jag har mina aningar om vem/vilka som nu hittat hit. Jodå, av statistik kan en utläsa en hel del vad gäller IP-adresser mm. Bara så att ni vet.

Och så hamnade jag här framför datorn igen. Det var ju inte meningen faktiskt. Jag skulle ju göra Solhälsningar och låta kroppen få vakna upp i lugn takt till mjuka toner. Sedan äta frukost till doften av mannens nybakade mjuka pepparkaka. Tända några ljus framför mig på köksbordet och sitta en stund och bara morgonfilosofera. Skriva får jag göra sedan och kanske kan jag leta upp det där gamla inlägget jag skrev för flera år sedan om ”Natt till den fjärde november”. Det är nu arton år sedan …

Efter många om och men föll valet på detta temat. Så enkelt som möjligt vill jag att det ska det vara. Inga krusiduller här inte och ingen reklam som stör. Nu är timmen sen och jag ska snart krypa till sängs. En ny bok ligger och väntar på mig på mitt nattduksbord; »Oväntat besök«, av Åsa Hellberg. Jag läste ut »Niceville« inatt då jag omöjligt kunde få kroppen att komma till ro för att sova. Och vilken underbar bok förresten. Den kan jag verkligen rekommendera. Jag visste att dottern satt på tåget mellan Stockholm och Göteborg, och att hon skulle ta spårvagnen hem själv mitt i mörka natten,  att då försöka sova var omöjligt. Det är ok, intalar jag mig, det är sådan jag är. I morse skickade jag ett sms till henne för att förvissa mig om att hon kommit tryggt hem. Och när svaret kom att så var fallet kändes det gott i modershjärtat. Det spelar ingen roll att barnen är vuxna och nu har skapat sina egna familjer. Den där oron vill bara inte gå över. Men jag är noga med att inte visa den för dem.

fullsizeoutput_c5b

I morse när jag cyklade till jobbet mötte mig denna syn. En bångstyrig oktoberros som letat sig ut genom ett staket. Jag var bara tvungen att stanna till och fotografera den.

Nu har hon gjort det. Igen. Lämnat det gamla bakom sig för att starta om på nytt. En skulle kanske kunna uttrycka det som så att hon är något av en nomad i Blogglandia om nu någon nödvändigtvis känner att det krävs en förklaring till detta kringflackande. Och så gillar hon att förnya sig. Märkvärdigare än så är det alltså inte.