Återfall. Enligt SAOL innebär det ”att åter hamna i negativt tillstånd”. Jodå, hon var och handlade igår och då ”råkade” en chipspåse slängas ner i varukorgen. Det gick liksom av bara farten. Njöt av de krispiga och salta chipsen gjorde hon sedan också där hon satt på altanen och hade det vackra blommande japanska körsbärsträdet i sitt blickfång. Då kändes det inte alls som om hon hamnat i ett negativt tillstånd, men visst, nu efteråt är känslan rakt motsatt positiv. Ett återfall, alltså.

Påsken är över för denna gång. Det har varit några fina dagar, ganska intensiva, men nu är här istället tyst och tomt i huset. På min sista semesterdag vaknar jag med en migränliknande huvudvärk och ond nacke. De planer jag haft för dagen får jag lägga undan till en annan dag. Det är så det är och inget som går att göra något åt mer än att försöka att gilla läget. Klockan 11 idag på förmiddagen stod jag inte ut med värken längre utan tog en tablett och nu börjar jag att känna mig som en människa förhoppningsvis ska känna sig på en ledig dag. Solen skiner och fåglar kvittrar. Ett litet sting av dåligt samvete gnager dock i mig då det finns några jag inte riktigt hunnit med att umgås med denna helg. Samtidigt bannar jag mig själv för att jag lägger det ansvaret på enbart mig. Det borde jag inte göra, förnuftet säger mig det, men känslan finns där ändå.

Det var ett tag sedan det skrevs något här i Skrivkammaren. Jag tänker att det är ok och att det är precis som det ska vara. Sedan några dagar tillbaka har jag återupptagit skrivandet av morgonsidor och det har gjort gott. Länge hade jag den rutinen som självklar och så föll den bara bort. Jag tänker att det också är ok. Det var så det det var, det var så det blev, och nu är nu. Låter det flummigt? Ja, antagligen. Men det är ok. Det också.

Det är idag åtta år sedan sonen flyttade hemifrån och den natten lär jag sent glömma. Men det berättar jag om en annan gång. Godnatt!

Note-to-self: Se upp! (Snön faller tung från taken.)

Dagen idag var en bra dag. En riktigt bra dag faktiskt. Både jobbmässigt och privat och jag känner en känsla av förnöjsamhet i kroppen. Förnöjsamhet – hmm – existerar det ordet ens? Nåväl, den frost som bäddade in naturen så vackert i morse har nu övergått i regn ikväll men det är som det är, att gnälla över väder är absolut ingen idé men visst påverkas jag av skiftningarna. Om femton dagar är det vintersolstånd och sedan vänder det och vi går mot ljusare tider. Yes!

Och om någon skulle undra så; Ja, Tant Beige har sagt upp sig. Hon vägrar vara tant och meddelar också bestämt att beige inte ens är en färg. Och med det uttalandet steg hon rakryggad ut genom bloggen och försvann.

Satte mig ner för att skriva en stund nu på morgonen. Kaffebryggaren är laddad och startar igång 7:00 och eftersom jag ännu inte är riktigt kurant för att praktisera någon yoga på morgonen så har jag en stund över. Händerna vilar på tangenterna och jag ska precis till att börja skriva då det dyker upp ett meddelande på min skärm. Kanske vilade de där lite väl länge, inte vet jag, men tydligen ansåg WP det för meddelandet löd:
»Du har inte skrivit något än!«
Nej, men tack för den upplysningen då. Jag är faktiskt väl medveten om det men nu kom skrivandet liksom av sig helt. Ska jag vara ärlig kanske jag inte ens har så mycket att skriva om på morgonkvisten. Men jag kan skriva om att besöksstatistiken har ökat markant de sista dagarna och att jag har mina aningar om vem/vilka som nu hittat hit. Jodå, av statistik kan en utläsa en hel del vad gäller IP-adresser mm. Bara så att ni vet.