Hon skulle ringa till mormor, sa hon till sin mamma, barnbarnet. Hon skulle prata med mormor och sedan också med morfars, Lille M och Bodda. Allt detta medan hon satt i gungan ute på gården. Avståndet känns ibland geografiskt långt men ett sådant samtal som detta kortar det betydligt. Att beskriva den glädje vi känner när hon kvittrande ska tala med oss alla där i gungan är svårt att uttrycka med ord. Jag kallar det för »mormorspärlor«.

fullsizeoutput_1185

Och vem är då Bodda undrar kanske någon nu.
Det är en kompis hon har här hemma hos mormor och morfars.

fullsizeoutput_1209

Vi har varit sjuka, både barnbarnet och jag. Igår fick hon äntligen till sin stora lycka gå till Förskolan igen och idag ska jag ta mig till jobbet om än med kanske en inte riktigt så stor lyckokänsla. Frisk vill jag inte direkt kalla mig men jag jobbar på det. Främst för att få träffa henne igen, se de de där glittrande ögonen med buset i blick.

fullsizeoutput_108f

Januarisolens bleka strålar letar sig in genom ytterdörrens välvda fönster och skapar ett återsken i spegeln på vår köksvägg. Det bildar ett vackert mönster, tänker jag, där jag sitter och filosoferar med den varma kaffemuggen mellan mina händer. Så glimtar något till mitt på spegelglaset, ett avtryck från barnbarnets lilla hand. Jag känner en värme spridas också inuti mig och jag tänker att den spegeln inte kommer att putsas på väldigt väldigt länge.