Det är långfredag och det har varit en riktigt lång och skön fredag. Mannen åkte iväg för att tvätta bil och husvagn och då passade jag på att tvätta fönster och plantera om pelargoner och tomatplantor. En lätt dusch fick de också för att sedan självtorka i solen.

fullsizeoutput_129e

Denna trötthet – när ska den gå över? Ska jag skylla på sommartid eller ett envist virus som vägrar lämna kroppen. Det är frågan det. Ute på gården leker barn, skriker högt till varandra istället för att samtala i normal samtalston. Det tror jag i alla fall att jag vet vad det beror på; alldeles för många barn redan i förskolegrupperna, och sedan också i skolan, innebär att höga ljudnivåer normaliseras. Därtill också föräldrar som inte orkar/bryr sig om att säga ifrån när det gapas och skriks ohämmat.

Ja, jag vet. Jag är gnällig. Och trött.

Hon sitter vid sitt skrivbord med en av spenatblad otäckt grönfärgad smoothie bredvid sig. Smuttar på den mellan tangentslagen. Den är faktiskt godare än vad den ser ut att vara. Snart ska hon ge sig iväg till en sammankomst. Ett möte hon egentligen skulle vilja avvara men känner att det står emot hennes principer att låta de som tror sig kunna göra som de vill få styra och ställa som de behagar. Denna gång har hon föresatt sig att verkligen försöka att lyssna och helst vara tyst. Vi får väl se hur det går med det.

fullsizeoutput_108f

Januarisolens bleka strålar letar sig in genom ytterdörrens välvda fönster och skapar ett återsken i spegeln på vår köksvägg. Det bildar ett vackert mönster, tänker jag, där jag sitter och filosoferar med den varma kaffemuggen mellan mina händer. Så glimtar något till mitt på spegelglaset, ett avtryck från barnbarnets lilla hand. Jag känner en värme spridas också inuti mig och jag tänker att den spegeln inte kommer att putsas på väldigt väldigt länge.

Det knackade på dörren sent igår kväll. Lille M tyckte att det var på tok för sent och gav ifrån sig ett rejält morrande vilket han nästan aldrig gör annars. Jag gick fram till till köksfönstret och tittade ut och fick se en man stå utanför vår ytterdörr vilket Lille M också såg och då gav han ifrån sig ett rejält schäferskall. Mannen hade en jacka på sig märkt med ”Sector Alarm” (och ja, om ni på Sector Alarm läser detta så var det på tok för sent för ett hembesök) och han såg nästintill vettskrämd ut då han såg Lille M och skyndade sig att backa mot grinden vid vår ingång. Jag vinkade och låtsades se beklagande ut och nickade mot Lille M som om jag ville förmedla att det inte var någon idé med ett besök i vårt hus för den folkilskna hundens skull. Sedan gav jag Lille M en godis och berömde honom riktigt mycket. Säljaren kunde ju inte veta att det i vår vaktliknande hund innerst inne döljer sig en liten hund med ett väldigt stort hjärta.

Jag är sur idag. En riktig surtant, faktiskt, och det trots det faktum att jag egentligen inte ens betraktar mig som någon tant. Men hellre surtant än den ”surkärring” som ställde sig utanför grinden igår och svamlade en hel massa dumheter. Nu har jag låtit det där svamlet sjunka in och verkligen tänkt igenom och över samtalet. Slutsatsen blev att nu får det faktiskt vara nog med att lyssna på sådant kvalificerat skitsnack. Den mannen och hans anhängare tänker jag behandla som luft hädanefter.

Och nu; Sudda sudda sudda sudda bort min sura min …