En stor bukett med tulpaner i toner från ljusaste rosa till kärlekens röda färg stod i en vid vas på köksbordet när hon kom hem, tillräckligt stor att kräva sin uppmärksamhet. Hon visste varför den stod där och just därför var hennes första instinkt att låta blicken sväva över den, inte se den alls. Som om den skulle kunna ställa allt till rätta, tänkte hon, och ställde sig en stund för att betrakta buketten. Såg honom sedan i ögonen och sa »tack« och gick därefter för att tvätta sig om händerna innan hon satte sig till bords för att äta middagen han lagat till henne. Måltiden intogs under tystnad.

På morgonen när hon kom ner i köket var vasen borta. Den stod tom på köksbänken och i soppåsen låg tulpanerna slängda. Hon tog upp och försökte rädda de av dem som inte hanterats allt för hårt, klippte ner dem och satte dem i en mindre vas. Buketten ställde hon sedan tillbaka på köksbordet.

Det blev ingen resa till Örebro för min del. Det blev till att stanna hemma och kurera sig istället. Rösten är hes och och kraxig och kroppen min har tydligt uttryckt sig om att jag borde ta det lugnt. Den gör så när inte knoppen vill lyssna. Jag ligger i sängen och tröstlyssnar på när Stina Wollter läser ur sin bok ”Kring denna kropp” då det händer något i mig. Jag känner både värme och hopp trots att det hon berättar om i vissa delar bottnar i en för henne enorm sorg. Hennes ord går rakt in i själ och hjärta på mig. Jag suckar av medkänsla och av glädje och igenkännande. Min tycka-synd-om-mig-själv-känsla är som bortblåst. Återigen blir jag påmind om att det inte alltid blir som en vill men att det kan bli bra ändå. Jag hoppas att ”tjejerna” har en riktigt härlig helg och börjar i mitt huvud planera roligheter inför nästa träff.

* * *

Det har dock sina fördelar med att ha en ihållande rethosta. Ingen som snarkar vill ligga bredvid en då. Mannen har tagit sitt pick och pack och flytt till sydligare breddgrader (till soffan på nedervåningen). Fast sjutton vet om jag inte föredrar de där irriterande snarkningarna ändå.