Idag fyller dottern trettiotre år ❤️ och jag har ringt och sjungit för henne. Jag tror kanske att barnbarnet var mest imponerad av min skönsjungande spruckna morgonröst (så har hon heller inte så mycket att jämföra med då hon bara är ett par år gammal ung). Jag funderar på vad jag själv gjorde den dagen jag fyllde trettiotre men kan inte komma på det. Däremot kommer jag väldigt väl ihåg den dagen min mamma fyllde trettiotre år. Den dagen lär jag aldrig glömma. Jag var tio år och mamma och jag klämdes in mellan två stora starka flyttkarlar i deras lastbilshytt. Sedan färdades vi i ett ingenmansland (det rådde dimma nästan hela vägen) fyrtio mil söderut. Långt bort från mina syskon och min pappa, och långt bort från mina far- och morföräldrar. Vid framkomsten firade vi mammas födelsedag med mjölk och pepparkakor i en mörk lägenhet. Vi sov sedan på de madrasser som burits in, resten av möblemanget skulle lastas av nästkommande dag. Jag flyttade iväg som ett mellanbarn och kom inte åter förrän flera år senare som ett ensambarn. Kanske var det redan där min känsla av utanförskap grundlades. Den som jag kämpar så med – och emot – emellanåt. Fast vi trivdes i Skåne, mamma och jag. Ja, det gjorde vi verkligen.

Nu har jag läst ut boken »Ett hem för själen – Ellen Keys strand«, av Ingela Bendt. Den sista meningen lyder:
”Så länkade internationalisten och hembygdsvännen Ellen Key samman Alvastrabygdens historia med hans ukrainska stäpplandskap sittande under den stjärnhimmel som tillhör alla.” När jag läste slutet kände jag som en rysning av välbehag. Det går inte att förklara hur berörd jag blev av boken. Förhoppningsvis kommer jag till sommaren besöka Ellen Keys Strand och själv få uppleva det fina jag läst om. Det är i alla fall mitt mål.