En stor bukett med tulpaner i toner från ljusaste rosa till kärlekens röda färg stod i en vid vas på köksbordet när hon kom hem, tillräckligt stor att kräva sin uppmärksamhet. Hon visste varför den stod där och just därför var hennes första instinkt att låta blicken sväva över den, inte se den alls. Som om den skulle kunna ställa allt till rätta, tänkte hon, och ställde sig en stund för att betrakta buketten. Såg honom sedan i ögonen och sa »tack« och gick därefter för att tvätta sig om händerna innan hon satte sig till bords för att äta middagen han lagat till henne. Måltiden intogs under tystnad.

På morgonen när hon kom ner i köket var vasen borta. Den stod tom på köksbänken och i soppåsen låg tulpanerna slängda. Hon tog upp och försökte rädda de av dem som inte hanterats allt för hårt, klippte ner dem och satte dem i en mindre vas. Buketten ställde hon sedan tillbaka på köksbordet.

»Nog med självömkande. Det är enbart du själv som kan åstadkomma den förändring som är nödvändig för din självkänslas skull. Du vet vad du är värd och vad du behöver ta itu med.« Hon gick på en svagt upplyst stig inne i den mörka skogen med endast hunden som sällskap och talade halvhögt till sig själv i förmanande ton. Det ljus som lyste hennes väg kom från stjärnhimlen som glittrade och glimmade magiskt ovanför henne och precis där och då kände hon den, känslan av tacksamhet, över att få vara en del av detta mäktigt stora. Hon kände hur kraften i den insikten förändrade hennes steg och hon tänkte att det var just så hon skulle agera, med fokus och med ett steg i taget skulle hon skapa sig det liv hon innerst inne visste var ämnat för henne.