Morgonen startas bryskt upp med migränliknande huvud- och nackvärk. En tablett är det enda som kan lindra vid det tillståndet och sedan vila för att invänta effekt. Denna dagen ett liv, tänker jag, och att denna torsdag med det utgångsläget förhoppningsvis bara kan bli bättre.

Påsken är över för denna gång. Det har varit några fina dagar, ganska intensiva, men nu är här istället tyst och tomt i huset. På min sista semesterdag vaknar jag med en migränliknande huvudvärk och ond nacke. De planer jag haft för dagen får jag lägga undan till en annan dag. Det är så det är och inget som går att göra något åt mer än att försöka att gilla läget. Klockan 11 idag på förmiddagen stod jag inte ut med värken längre utan tog en tablett och nu börjar jag att känna mig som en människa förhoppningsvis ska känna sig på en ledig dag. Solen skiner och fåglar kvittrar. Ett litet sting av dåligt samvete gnager dock i mig då det finns några jag inte riktigt hunnit med att umgås med denna helg. Samtidigt bannar jag mig själv för att jag lägger det ansvaret på enbart mig. Det borde jag inte göra, förnuftet säger mig det, men känslan finns där ändå.

Den andra dagen av år 2019 förlöpte utan några smärre problem. Dagen igår bjöd på en snopen punktering av ett främre bildäck. Pfffff … lät det som om luften gick ur. Vilket den uppenbarligen gjorde.

Nu är det slut på julledighet. Jag fortsätter med min sammanställning av år 2018 och kan konstatera att det varit många dagar med migrän, åttiotvå av årets trehundrasextiofem för att vara exakt. Vill det säga mig något? Lyssnar jag?

Och så hamnade jag här framför datorn igen. Det var ju inte meningen faktiskt. Jag skulle ju göra Solhälsningar och låta kroppen få vakna upp i lugn takt till mjuka toner. Sedan äta frukost till doften av mannens nybakade mjuka pepparkaka. Tända några ljus framför mig på köksbordet och sitta en stund och bara morgonfilosofera. Skriva får jag göra sedan och kanske kan jag leta upp det där gamla inlägget jag skrev för flera år sedan om ”Natt till den fjärde november”. Det är nu arton år sedan …